Jag finner inga ord och inga formuleringar duger, för att beskriva det tumult av känslor, som fyller mig efter Anettes oväntade och plötsliga bortgång. Jag vill bara gråta och uttrycka min bestörtning över det som skett, men samtidigt berätta om allt det fina Anette var och gjorde för mig och om den generösa, kunniga, kompetenta, varmhjärtade person hon var.

 

Mitt i ledsenheten kommer glada minnesbilder från saker vi gjort tillsammans, stunder vi delat. Mitt i sorgen vill jag le åt minnet av saker vi skrattat åt och samtalat om – i synnerhet i arbetet kring valet 2010, då hon utgjorde ett enormt stöd för mig. Hon gav mig av sin tid, sin energi, sin kunskap – och sina saker. En gång kom hon t ex med en vacker kalender, för att hon visste att jag saknade en. En annan gång var det en vacker grön klänning. Jag fick också en härligt grön och mycket Anettig kavaj – den hade jag så gärna velat ha på mig på begravningen, för den är så full av hennes generösa gröna värme och omtanke.

Anette hade alltid tid att lyssna och ge råd – hon lärde mig enormt mycket. Hon trodde på mig och uppmuntrade mig – stärkte mig i tron på att jag kunde.

 

Jag kan inte räkna antalet gånger eller timmar, som vi samtalade under tiden hon var ute och promenerade med sin lilla hund. Tid, som hon egentligen borde ha ägnat åt att njuta av promenaden och den friska luften, men som hon istället gav till mig.

Vi tyckte inte alltid lika, för så är det ju med oss människor, men samtalen och diskussionerna var alltid lika givande o lärorika, och förde alltid framåt.

 

Anettes bortgång är en enorm förlust för alla och det tomrum hon lämnar kan ingen fylla.
Jag försöker välja att minnas glädjen, samtalen och skratten, även om det just nu är svårt att tränga undan sorgen och tårarna.

Jag är tacksam över att Anette funnits i mitt liv!

 

Åsa E Melander, partikamrat och vän

bbbb

Nu, när sommarens grönska är som mest och bäst täckande, tog jag min kamera i handen och gick en ny tur längs stigen på baksidan av boulebanan i Skönsberg.

Julaftonsmorgon 2010 tog jag mig an det långsiktiga och mödosamma jobbet att se till att två ghaneser hade tak över huvudet och mat att äta. Efter oändligt många telefonsamtal, mail, företagsbesök och slitsamma timmars arbete, är mitt självpåtagna uppdrag nu slutfört.

Den ene av männen, Joseph, kändes "iffy" redan från start och det visade sig också vara rätt - han har nu återvänt till Italien.



Den andre, Kobina, har, precis som min magkänsla signalerade, visat sig vara klockrent kanonbra och han har alltså nu fått en anställning, vilket innebär att han kan stå på egna ben.

Jag kan sålunda släppa och ägna min tid åt annat - t ex Sundsvall Nord/Skönsberg med allt vad det innebär, för där är jag redan involverad i ett antal olika grupperingar och åtaganden.

Det har varit tidsmässigt oerhört svårt att förena Skönsbergsarbetet med mitt engagemang i Ghanamännen, för Skönsberg/Sundsvall Nord är enormt stort och accelererar hela tiden alltmer.
Det som från början var en halvtimme i veckan i en liten arbetsgrupp, har svällt ut och skulle, om jag tillät det, kunna fylla all min vakna tid. "Projektet" kring ghaneserna var inte mindre tidskrävande - tvärtom, faktiskt! - så min tillvaro har från jul till nu varit minst sagt fulltecknad.

Nu har jag emellertid "levererat" och kan därmed släppa taget, för att med full kraft ägna mig åt Skönsberg, som ju är en hjärtefråga för mig. Jag kan inte tänka mig något mer intressant, givande, lärorikt eller spännande!!

Energinivån i det Melanderska batteriet är på topp!!  :D

Jag försöker hjälpa de två utländska män, som hamnat mellan stolarna i det svenska systemet och under en tid sökte skydd på vår tågstation -- du har säkert läst om dem i tidningarna.

De kom under sommaren 2010 från arbetslöshetens Italien till Sverige, för att söka jobb - deras ambition och intention var att leva och arbeta här, inte att få bidrag eller bli omhändertagna. Männen har alla papper i ordning, EU-medlemsskap och körkort som gäller inom hela EU.

Väl här inträffar emellertid en rad fenomen, som gör situationen omöjlig och ohållbar för dem.
De får, och har hela tiden fått, motstridig och ofullständig information från olika myndigheter och instanser -- t ex en information från svenska ambassaden i Rom, en annan från migrationsverket och en tredje från Arbetsförmedlingen.
Allt har i slutänden mynnat ut i att de under dryga två månader väntat i Stockholm på någon form av besked eller beslut från Migrationsverket. Vid sina många besök där, har de hela tiden bara fått beskedet att handläggning i Sverige tar tid -- de får så lov att vänta.
Under tiden de väntat har de dock inte kunnat få något jobb, eftersom de saknat det viktiga beslutet från Migrationsverket -- det beslut som i sin tur ska ge dem det nummer som krävs för att man ska kunna registreras i det svenska systemet. Numret är de fyra sista siffror, som alla svenskar har. Utan dessa tar datasystemen inte in personuppgifter och utan att detta sker kan ingen arbetsgivare betala in arbetsgivaravgift, skatt eller betala ut lön.

Männen börjar känna en viss desperation, eftersom deras lilla handkassa börjar ebba ut. De får rådet att bege sig upp till Sundsvall, för här ska en stor infrastrukturomställning ske -- E4:an och brobygget. Här kan de nog få jobb, menar de som gett rådet. Så hamnar de här i den för årstiden extrema vinterkylan. De vandrar runt i sin jakt på jobb och besöker företag efter företag. Inget napp och från Migrationsverket lyser beskedet med sin frånvaro. 

Då jag idag, 7 januari 2011, följde med männen till Migrationsverket här i Sundsvall, visar det sig att man från Migrationsverket Stockholm, den 14 december skickat ut en anmodan om komplettering av uppgifter. Dessa kompletterande uppfiter skulle vara inlämnade senast 31 december, annars skulle ärendet inte behandlas.
Till sak hör att all information i det utsända brevet är på kanslisvenska -- männen har självklart inte de språkliga kunskaper som krävs, för att kunna förstå brevet.

Migrationsverket menar alltså på fullaste allvar, att dessa bägge arbetskraftsinvandrare, dels ska kunna få brevet översatt, dels kunn komplettera sina uppgifter under den allra stängdaste av perioder i Sverige -- julen.
Alla svenskar vet att det från mitten av december inte händer ett dyft av vikt i Sverige.
Överallt möts man av "återkom efter helgerna" och endera är det p.g.a. ledighet och brist på personal, eller så är det att det nya bokföringsåret börjar i januari.
Att kräva in kompletterande uppgifter från dessa män, under just denna period, då man faktiskt haft ända från i augusti på sig att kräva in detta, tyder på... äh, jag avstår från att förtydliga, det ni alla ändå själva förstår. Osagt är bäst och alla begriper ändå vad jag menar. 

Jag försöker nu hjälpa männen till någon form av arbete och därför lägger jag ut det här på min blogg. 


Här är lite bakgrund och beskrivning av situationen:

De här männen satt förtvivlade och frusna, utan mat eller pengar på vår tågstation i två veckor, och visste varken ut eller in. De hade ingenstans att ta vägen.
Deras nätter såg ut som följer:
Då tågstationen stänger kl. 24:00 fick de söka sig till Mc Donalds, för att sitta där i två timmar tills de stänger kl. 02:00 -- då fick de gå över till Shell och stå därinne tills tågstationen öppnade igen kl. 06:00. Inte en enda natts sömn, alltså, och inga pengar att köpa varmt kaffe eller mat för. De fick helt enkelt vänta tills Soppköket och Slink In öppnat, och där få sig nånting till livs.
Deras besparingar var nästan helt slut och 50 kr/dygn gick åt till att betala bagageboxen på tågstationen, för att kånka omkring på all tung packning hela dagarna under jobbsökandet, var inte görligt.
Ute var det 25 grader kallt och sannerligen inget klimat att vistas ute i om nätterna.
De var förvirrade av brist på sömn och mat, samt förstod ingenting av det svenska systemet, delvis p.g.a. den motstridiga informationen, och allt vara bara kyla och kaos för dem. 

En påhittig 17-årig flicka upptäckte deras dilemma och vädjade till stans hotell, varav sex stycken gav 5 nätter vardera.
Männen fick äntligen komma inomhus, vistas i värmen, sova i en säng, duscha och tvätta sina kläder, samt äta en rejäl frukost varje morgon. Deras livskrafter och hopp började återvända -- det är inte lätt att tänka klart eller försöka sätta sig in i ett nytt och främmande lands system, då man är frusen, aldrig får sova ordentligt, inte har några pengar och inte ser några lösningar, inte får äta eller vet när man nästa gång lyckas få mat.
Jag tror i ärlighetens namn att mycket få av oss någonsin har upplevt en sådan situation.
Vi är bortskämda med att vårt trygga land och vårt trygga system tar hand om oss.

Trots att vi i Sverige öppet signalerat ut i världen, att vi behöver ha fler invandrare som kommer hit och jobbar, så omfattar inte vårt trygghetssystem dessa som hörsammat signalen och också tagit sig hit.
Vi har uppenbarligen inte varit tillräckligt tydliga i att människor ska ha en anställning på papperet, innan de beger sig hit till Sverige. Vi har inte tillräckligt tydligt signalerat att det är högutbildade, redan anställda människor vi vill ha hit.
Dessa män har kommit hit i god tro, men eftersom de inte är asylsökande eller har något jobb här, så omfattas de inte av vårt sociala skyddsnät. Vi hänvisar dem därför till gatan.

Den unga flickan, som hjälpte dem till hotellnätterna, tänkte säkert samma sak som jag, då jag läste i lokaltidningarna om hennes heroiska insats:
- Men så skönt! Nu tuggar systemet igång. Nu får de den hjälp och information de behöver.

Grejen var bara att systemet inte alls tuggade igång. Ingenting alls hände.
Männen gjorde precis det de som jobbsökande skulle ha gjort i vilket annat land som helst -- alltså vandrade runt från företag till företag i sin jakt på jobb.
I minus 25 grader fotvandrade de ända ut till Timrå industriområde. De gick runt till vartenda företag där, för att söka jobb, samt besökte mängder av företag på vägen.
Så här betade de av område för område, men lyckades ändå inte i sin strävan att få ett jobb. Och även om de tagit med sig varma kläder hit till Sverige, så en sak är säker -- en sån här bister kyla hade de aldrig kunnat drömma om, så deras kläder stoppade verkligen inte.

Att detta sätt inte är det rätta, när det gäller att få ett jobb i Sverige, kunde dessa bägge män inte veta, men det spelar egentligen ingen roll. De har gjort ALLT för att skaffa sig ett jobb -- faktiskt mer än de allra flesta svenskar skulle göra.
Tyvärr har detta inte burit frukt, men faktum kvarstår:
Detta är ambitiösa män som verkligen VILL jobba! De vill inte leva på bidrag! Det är inte för att bli försörjda av det svenska systemet som de kommit hit!
Nej, de är här för att de hört att HÄR kan man få jobb! HÄR sker en stor infrastruktursatsning och då kommer det också att finnas jobb!
Att detta inte är NU, att det inte kommit igång än, kunde de förstås inte veta när de begav sig uppåt genom Sverige. Deras resa slutade snöpligt i arbetslöshet och kyla på vår lokala tågstation och så småningom i utmattning och uppgivenhet på ett hotellrum. Fast jag trodde förstås att hotellrummet och mediauppmärksamheten inneburit räddningen för männen... att de fått de kontakter, det stöd och den hjälp de behövde...

På julaftonens morgon, då jag slog upp morgontidningen, satte jag därför nästan kaffet i vrångstrupen. 
Rubriken löd: 

Julen är här. Och nätterna med tak över huvud går mot sitt slut för Tetteh Joseph Leetei och Paintsil Kobina.
På måndag är de hemlösa igen.

Jag trodde knappt mina ögon.
Hur kunde detta hända här i moderna Sverige? frågade jag mig. Hur är det möjligt???
Jag insåg, att männen nu skulle få klara sig på julaftonsmorgonens frukost, ända tills nästa dags frukost serverades -- i Sverige är allt stängt en julaftonseftermiddag.

Detta var mer än jag kunde uthärda -- julen är ändå en gemenskaps- och kärleksbudskapshögtid!! 
Frukost och morgontidning fick vara orörda kvar på bordet -- jag satte igång att ringa omedelbart.

Inom loppet av några timmar hade jag ordnat julfirande i varm gemenskap, julmat och julklapp, samt kontaktat hotellreceptionen, som  vidarebefordrade den glada informationen till dem. (Läs mer på Norra Brofästet.)

Därefter kunde jag själv fira en någorlunda avslappnad jul tillsammans med min familj.
Men från den dagen har sedan all ledig tid gått åt till att försöka lösa de här männens situation -- något som verkligen går i snigelfart i jul- och nyårstid.
Jag har dels försökt sätta dem i kontakt med så många människor som möjligt, dels berättat om dem i media på många olika sätt. Jag har pratat, vädjat, frågat runt och gjort allt jag kunnat, för att hjälpa dem till ett jobb -- men som sagt, Sverige, och då i synnerhet Sundsvall, i juletid... nej, då sitter allt som i tjära.

Nu är emellertid helgerna strax över och systemet tuggar igång igen, och då hoppas jag att situationen ska kunna lösa sig.

Åtminstone hoppas jag att någon instans eller myndighet, då ska vara intresserade av att hjälpa till med information och tips på möjliga lösningar.

Här bloggar jag om allt mellan himmel och jord, smått som stort, oviktigheter och angelägenheter, och du är förstås välkommen att läsa och kommentera. Jag förbehåller mig dock rätten, att publicera kommentarer först efter att jag själv läst dem och hoppas att, du som läsare, har förståelse och överseende med detta förfaringssätt.  :o)