Jag finner inga ord och inga formuleringar duger, för att beskriva det tumult av känslor, som fyller mig efter Anettes oväntade och plötsliga bortgång. Jag vill bara gråta och uttrycka min bestörtning över det som skett, men samtidigt berätta om allt det fina Anette var och gjorde för mig och om den generösa, kunniga, kompetenta, varmhjärtade person hon var.

Mitt i ledsenheten kommer glada minnesbilder från saker vi gjort tillsammans, stunder vi delat. Mitt i sorgen vill jag le åt minnet av saker vi skrattat åt och samtalat om – i synnerhet i arbetet kring valet 2010, då hon utgjorde ett enormt stöd för mig. Hon gav mig av sin tid, sin energi, sin kunskap – och sina saker. En gång kom hon t ex med en vacker kalender, för att hon visste att jag saknade en. En annan gång var det en vacker grön klänning. Jag fick också en härligt grön och mycket Anettig kavaj – den hade jag så gärna velat ha på mig på begravningen, för den är så full av hennes generösa gröna värme och omtanke.

Anette hade alltid tid att lyssna och ge råd – hon lärde mig enormt mycket. Hon trodde på mig och uppmuntrade mig – stärkte mig i tron på att jag kunde.

Jag kan inte räkna antalet gånger eller timmar, som vi samtalade under tiden hon var ute och promenerade med sin lilla hund. Tid, som hon egentligen borde ha ägnat åt att njuta av promenaden och den friska luften, men som hon istället gav till mig.

Vi tyckte inte alltid lika, för så är det ju med oss människor, men samtalen och diskussionerna var alltid lika givande o lärorika, och förde alltid framåt.

Anettes bortgång är en enorm förlust för alla och det tomrum hon lämnar kan ingen fylla.
Jag försöker välja att minnas glädjen, samtalen och skratten, även om det just nu är svårt att tränga undan sorgen och tårarna.

Jag är tacksam över att Anette funnits i mitt liv!

Åsa E Melander, partikamrat och vän