Den här mycket träffande och talande bilden låg på bänken i vårt personalrum. Upphovsman har jag, tyvärr, ingen aning om.
Man kan lägga på ett flatskratt och tycka att bilden är rolig... men man kan också se allvaret och inse, att den verkligen sätter fingret på en del av upphovet till 2014:s valresultat.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen:
Om det bara ginge, så borde folk tvingas ta nån slags 'röst-körkort', innan man tilläts rösta i våra politiska val - så att man verkligen har lite kunskap, innan man är med och påverkar vårt lands framtid, menar jag.
Det skulle innebära stor skillnad, tror jag, om alla som önskar rösta på t.ex. SD, först tvingas uppleva (läs: genomlida) minst tre kommunfullmäktigesammanträden med SD:s talarstolsaktive representant.
Här lokalt har det i många år varit Johnny Skalin. Dennes 'deltaganden' och oförskämda utspel i fullmäktige, har sååå många gånger orsakat timslånga debatter kring ämnen, som egentligen inte varit några reella diskussionsämnen - det är hans verbala påhopp och oförmåga att hålla sig till ämnet, som satt igång det hela.
Att lyssna till SD i en fullmäktigedebatt, har varit som att lyssna till en mycket omogen och opolerad tonåring, som affekterat diskuterar med en tålmodig vuxen, vars irritation och ilska hålls tillbaka av hänsyn och respekt för motpartens mentala underläge.
Vissa av politikerna har menat, att man borde hålla sig för goda för att dras med i SD:s 'spel' och inte låta dem uppta fullmäktiges sammanträdestid med dylikt - alltså, låta bli att bemöta deras mycket osnygga utspel och oförskämdheter, vilka helt tydligt bara varit till för att skapa publicitet och talarstolstid för SD.
Andra har menat, att man inte kan låta deras påståenden och snedvridna 'sanningar' få stå oemotsagda - att man måste ta debatterna med dem, så att folk får höra bägge sidors åsikter och värderingar.
Det har genom åren såklart varit - och är säkert fortfarande - en bred mix av dessa bägge förhållningssätt.
Summa sumarum - om en person fått sitt 'röst-körkort', d.v.s. har erfarit SD in action, och fortfarande känner förtroende för och har tilltro till SD och deras företrädare, så ska personen självklart få rösta som den vill. Då gör den ett medvetet och informerat val - inte så som så många i valet 2014, vilka gjort sina val baserade på missnöje och halvsann politisk propaganda.
Mina lektioner har nästan alltid en liten text som 'starter' eller 'avrundning'...
och ibland känns de bara sååå spot-on. :D
Fotograf: Eva-Lena Olsson
I Dagbladet idag kan vi läsa, att Sverigedemokraterna har sitt starkaste fäste i lilla Indal.
Detta faktum är mycket olustigt och ganska skrämmande.
Förr röstade väldigt många Indals- och Lidenbor på Centerpartiets eldsjäl och starke man: Mats Mehlin.
Sedan Mats så olyckligt dog i en fyrhjulingsolycka, känner väljarna uppenbarligen att de inte längre har någon, som bryr sig om glesbygden där de bor.
Här nedan är Dagbladets artikel om eländet:
Nära var femte Indalsbo röstade på Sverigedemokraterna.
SD fick 17 procent av rösterna i kommunfullmäktige och hela 19,9 procent av riksdagsrösterna.
– Det är skrämmande, säger Bengt-Erik Dahlberg, som själv röstade på Socialdemokraterna.
När Dagbladet besökte Indal i går, varierade åsikterna om valutgången.
För Bernt Söderberg var det självklart att rösta på Sverigedemokraterna.
– Jag vill inte ha sån jävla skit till Sverige, säger han.
Också Sven-Olov Aronsson hade lagt sin röst på SD – detta efter att tidigare alltid ha röstat på Centerpartiet.
– Det är inget av de andra partierna som bryr sig om jordbruket och bönderna längre. De är helt flata. Det är synd att de andra partierna inte vill lyssna på SD, för logiskt sett har de rätt i mångt och mycket, menar han.
Han säger sig helt strunta i SD:s flyktingpolitik, men tillägger i nästa sekund:
– Om 20 år kommer det bara att finnas muslimer här.
Jon Stattin har inte röstat på SD, och känner heller ingen i Indal som öppet säger att de röstar på partiet.
– Men var och en måste ju få rösta på det de vill, menar han.
Göran Hägglund har inte röstat på SD.
– Men ibland har de ju nästan rätt. Det vore bättre att satsa pengar i flyktingarnas närområde, säger han.
21-årige Ped Nilsson kom till Sverige från Thailand som sjuåring. Han bor i Sundsvall, men jobbar i Indal.
– Jag har en kompis som kommer härifrån som är alldeles knäckt över att så många i Indal röstar på SD. Han säger att Indal inte är hans by längre, berättar Ped.
Bengt-Erik Dahlberg tycker att det är skrämmande att så många av hans grannar röstat på SD.
– Jag följde valvakan, och blev alldeles paff när jag såg hur många röster SD hade fått. Själv har jag röstat på Socialdemokraterna hela mitt liv, och jag fattar inte vad folk håller på med, säger han.
Johnny Skalin, (SD), är minst sagt nöjd med resultatet.
Ni har fått många röster i Indal. Varför har ni så starkt stöd på landsbygden?
– Vi är ett parti som satsar mycket på landsbygden. Vi ser landsbygden som en resurs i stället för en belastning, menar han.
Peder Björk, (S), är valets stora vinnare i Sundsvall, men glädjen grumlas något av SD:s rekordval.
– En stor del av förklaringen till att SD växer i socialt utsatta områden ligger i de ökade klyftorna i samhället och den höga arbetslösheten.
Det håller inte Johnny Skalin med om.
– Vi är starka nästan överallt, betonar han.
Irene Hedblom
060-66 35 50[email protected]
Eva-Lena Olsson
060-66 35 72[email protected]
Personligen var jag 2009 såååå säker på att mitt busskortsförslag var dunderbra, för jag hade ju upplevt ett sånt system i verkliga livet och sett vilka fantastiska spinoff-effekter det kunde få. Vår dåvarande partiföreträdare var inte lika övertygad, kan jag säga. Han ansåg mitt förslag ogenomförbart och menade att det inte skulle fungera i praktiken.
Vi hade flera långa och rätt heta diskussioner, och oftast slutade de med 'överseende' suckar och miner, som gjorde mig ledsen och tyst.
Till sist skrev jag helt sonika en debattartikel om detta, men för ordningens skull visade jag denna, innan jag skickade in den till våra lokala media. DÅ tog det skruv minsann. DÅ sköt intressenivån i höjden. Från den dagen hände sedan allt i en alltmer hisnande fart.
Snacka om snöbollseffekt!
Plötsligt var mitt förslag ett vallöfte, som jag 'frontade med'. Och plötsligt var det många andra, som ville ta åt sig äran för mitt busskort (PRO, Moderaterna, Folkpartiet m.fl).
När kortet, efter många om och men, äntligen lanserades, stod t.ex. representant för PRO i media och slog sig för bröstet. Nu hade de lyckats få igenom sitt busskort, sa de.
Själv satt jag hemma vid köksbordet och fick nästan frukostkaffet i vrångstrupen av pur överraskning och indignation. Och jag såg inte en enda Center-politiker bli intervjuad om vårt nya billiga pensionärs-busskort.
Mångas sätt att vara mot mig, blev också som förbytt. Plötsligt var jag 'någon'.
Det hela kändes mycket weird och overkligt... och mycket falskt.
* * * * * * * * * * *
Att detta busskort är sprunget ur mina vistelser i Skottland och min aktiva tid i Centerpartiet, syns inte någonstans och sägs inte av någon.
Att vår dåvarande partiföreträdare, när jag till slut hade lyckats övertyga honom, fick jobba hårt och kompromissa mycket, för att få de andra Allianspartierna att acceptera vår busskortssatsning, framgår inte heller någonstans.
Nej, alla är bara intresserade av att ta cred och skaffa sig pluspoäng med Hundringen/Hundralappen som språngbräda.
Jaa, sedan valet 2010 har det varit många, som velat ta åt sig äran för detta busskort.
Här nedan är en länk till detta.
Folkpartiets Lars Persson blev rätt nyligt intervjuad och fick då frågan:
Vad är du mest stolt över under den här mandatperioden?
Det första han svarade var: Hundralappen för pensionärer.
Glädjande, men också mycket fascinerande, tycker jag, eftersom han, enligt vår partiföreträdare, var så mot förslaget när mitt parti i begynnelsen la fram det.
Det är också fascinerande att inga säger som det är - alltså, varken politiker eller media.
Vill de inte? Eller vet de inte?
ST har nyligen frågat de olika partierna vad de kan lova i valet 2014.
Även i Timrå har man inspirerats av mitt busskort och det gläder mig enormt! :D
Alltså, ett frikort för seniorer och funktionshindrade.
Dåvarande ansvarig tjänsteman på Sundsvalls kommun var negativ till hela idén.
Efter lång diskussion kunde han tänka sig ett kort med ett lågt satt pris.
- 100 spänn till exempel, sa han så där på en höft under vårt första samtal, och det utan att ens göra några beräkningar.
Hans motivering var att "det man ger bort gratis, förlorar i värde".
Eftersom jag var ensamstående trebarnsmamma utan fast jobb,
kunde jag sannerligen inte instämma i det han sa - tvärtom!!
Idag lever såååå många seniorer, arbetslösa och andra med mycket små ekonomiska marginaler.
Kanske kan detta påverka kommunens framtida val av satsningar och prioriteringar?
Kanske får vi i framtiden uppleva ett förverkligande av mitt förslag i sitt ursprungliga skick?
