Middagen var precis äten och gästerna ombedda att förflytta sig in till soffan, då en för mig okänd kvinna ringde. Artigt frågade hon om jag var upptagen eller om jag kunde prata. Jag frågade förstås vad saken gällde och om det kunde vänta till nästa dag.  
Hon ville att jag skulle leva upp till ett vallöfte, som jag givit - nämligen, att jobba för att göra Skönsberg mer attraktivt att bo i och flytta till - och sa sig kunna ringa kvällen efter. Min nyfikenhet var dock väckt, så jag förklarade att mina gäster fick klara sig själva en stund och bad henne berätta mer. 

Kvinnan presenterade sig som Annika Johansson, boende på Moreliusgatan. Hon berättade att hon hade pratat med en ansvarig kvinnlig tjänsteman på "Utemiljö" (Sundsvalls kommun), men fått till svar att hennes ärende hade mycket låg prioritet.
Annika hade blivit rejält indignerad över svaret och sagt till sin make:
- Minns du den där Centerpartisten, Åsa E Melander, som lovade att hon skulle jobba för Skönsberg. Hon verkade så positiv och energisk! Nu tar jag och ringer henne!  

Och så kom det sig alltså att hon i min lur sa: 
- Du lovade att du skulle jobba för Skönsberg och nu vill jag att du lever upp till det vallöftet! 

Mitt svar kom glatt och spontant direkt från hjärtat:
- Det gör jag ju!! Nästan all min vakna tid!!

Jag berättade att jag absolut inte släppt greppet om Skönsberg, utan är mycket engagerad i flera olika grupper, som jobbar med saker, som på olika sätt har med området att göra.

Annika berättade att hon mycket ofta promenerar nere vid vattnet från Boulehallen och bort mot den lilla småbåtshamnen. Där har vuxit igen och blivit både mörkt och otryggt att gå - inte mycket ljus når in till gångstigen. Den enorma mängden sly, nedfallna träd och bråte, gör också att det ser mycket ovårdat och "ratigt" ut, längs den tidigare så vackra gångstigen.
Jag hade själv inte gått där, men jag antecknade Annikas tydliga förklaring och lovade att ta tag i detta, samt återkomma till henne, så fort jag vidtalat med berörd tjänsteman.

Dagen efter ringde jag Sundsvalls kommun och blev kopplad till en Björn Nilsson på Service och Teknikförvaltningen. Det visade sig vara en mycket sympatisk och förstående man, som vänligt lyssnade på mitt ärende. Med rösten full av leenden (visst är det härligt hur man kan höra sånt?), lovade han att en urgallring och uppröjning av det berörda området kring gångstigen, skulle ske. Den skulle vara gjord, helst innan höstmörkret kommit, men åtminstone under detta året, sa han.
Björn Nilsson visste också att berätta, att det längs gångstigen tidigare funnits en belysning. Eftersom lyktstolparna tenderat att luta i den sanka marken längs stranden, hade belysningen tarvat en hel del underhåll. Han var osäker på om denna därför plockats bort helt eller om den fortfarande finns kvar. Han lovade att undersöka detta och sedan återkomma till mig med besked via ett mail. Så enastående tillmötesgående och snällt!!! (Och det gjorde han faktiskt också redan dagen efter - belysningen var bortplockad.) 
Det blev ett synnerligen trevligt samtal, och det var med glatt hjärta jag ringde tillbaka till Annika Johansson, för att berätta det positiva beskedet.

Och här får historien en liten extra knorr...
Jag fick tyvärr inte tag i Annika, men lämnade ett meddelande och tänkte att hon säkert ringer då hon har möjlighet. Då jag något senare satt i en utbildningsgrupp, skulle vår föredragshållare presentera sig själv för de nya deltagare, som inte kände honom. Han sa:
- Min fru heter Annika och vi bor på Moreliusgatan.
Oj! tänkte jag med ett häpet leende. Kära nån så liten världen ändå är!
Gunnar, som han heter, är absolut ingen främling för mig, men av nån anledning har jag inte vetat vad hans fru heter. Under resten av föredraget satt jag där och tänkte på hur lustigt detta var, men det gavs inget tillfälle för mig att prata med honom, så kvällen gick utan att jag berättat det. 

Nästa gång vi sågs hade jag fortfarande inte lyckats komma i kontakt med Annika, men eftersom jag listat ut vem hon var, visste jag ju också att det inte var någon brådska - jag visste nämligen att jag skulle komma att träffa henne på söndagen. 
- Hejsan! Det var mig du ringde om gångstigen, sa jag med ett glatt leende.
Gissa om hon blev paff! Vi har ju setts många många gånger, men av någon anledning aldrig presenterat oss för varandra. Men inte nog med det - hennes make blev lika förvånad. Han hade nämligen inte heller gjort kopplingen mellan centerpartisten Åsa E Melander och den Åsa, som brukar delta i sammankomster, konserter och utbildning.

Ja, tänk så lustigt det kan bli ibland...

Summa sumarum: En mycket trevlig tjänsteman gav både glädje och förnyat hopp, och jag fick, med hans hjälp, glädja en boende i Skönsberg. Mycket att glädjas åt och känna sig nöjd med, alltså!  

Häromdagen tog jag med mig kameran och åkte till ovan nämnda gångstig. Dels ville jag se hur där ser ut, dels ville jag knäppa en del före-efter-bilder. (Av vilka dessa förstås skulle vara före-bilderna.)
Sedan, när området är röjt och gallrat, ska jag åka tillbaka och knäppa efter-bilder, så att jag kan lägga ut dessa här. 
 
Så här ser det alltså ut där i dagsläget:













































Jag ser jättemycket fram emot att till hösten få se gångstigen urgallrad, röjd och i strålande orangeröd höstskrud.  :D